Idag fick vi tid för CT, datortomografi. Tyra skötte sig fint och jag höll mig utanför bild. Läkaren var nöjd för vätskan som fyllt ut tomrummet på vänster sida var borta och det som kunde varit ihopfallen lungvävnad var thymus. Två positiva besked. Det går långsamt åt rätt håll. Efter trettonhelgen är det dags för nytt ultraljud på hjärtat och lungorna. Då hoppas vi att blodtrycket i lungorna är lågt och fint.

Nu behövs inte CVK´n, slangen i halsen, längre. Jippie! Hon äter så mycket nu så hon behöver inte näringsdroppet. När den togs bort behövde hon varken sockerlösning eller napp. Hon sov. De är så himla skönt att slippa den slangen. Den var läskig. Dessutom slipper hon det fula pannbandet. Nu återstår bara en slang, sonden i näsan. Skulle den åka ur är det inte hela världen. Vi har slagit vad om vem som kommer lyckas dra ut den först. Dennis tror på mig och det gör faktiskt jag med.

Jag är lite orolig för att hon inte skriker. Hon gör små ljud ifrån sig men jag har aldrig hört henne skrika ordentligt. Enligt läkaren beror det troligtvis på henne dåliga lungkapacitet. Hon orkar helt enkelt inte skrika. Det händer att jag har henne i famnen och inte märker att hon är ledsen. Usch, jag känner mig så elak då. Jag funderar på hur det blir när hon kommer hem. Tänk om jag inte vaknar på natten när hon är ledsen eller när vi är i olika rum. Kanske får inhandla en babyvakt med kamera...

Nu är det snart dags för mig att övernatta på sjukhuset. Jag ska lära mig hur hon fungerar på natten. Adjö 7 timmars sömn...