Vi har fått ta det lite lugnare med maten än vad som var tänkt för Tyra har kräkts lite. Men annars finns det inget att klaga på. Jag har fått många kommentarer om Frejka-byxan. Har förstått att det är väldigt vanligt och jag har redan börjat vänja mig. Det är flera personer som skriver att de tycker att de blivit bra människor trots att de haft skenan, haha!

Idag frågade kirurgen om vi hade köpt varm overall och babyskydd. Fortsätter hon sköta sig såhär bra kanske kanske hon får åka på dagpermis i nästa vecka. Tänk att få ta med henne hem!

Livet på sjukhus är speciellt för man lever så nära både livet och döden. Man träffar fantastiska människor, både personal och andra föräldrar. Det är spännande att höra andras historier om vad dom varit med om. Man ser saker som man lever skyddat ifrån i vanliga fall. Föräldrar som gråter när läkarna lämnar fruktansvärda besked och barn som kommer in på bår. Men mellan alla föräldar finns en speciell stämning. Ingen vill störa men alla vill stötta. När man väl börjar prata med någon kan man få höra de mest fantastiska historier.

Jag fick besök av en mamma som fick en flicka med ett mycket allvarligt diafragmabråck i augusti. Deras resa har varit otroligt tuff men den lilla tjejen såg lika frisk ut som vilken bebis som helst. Hon var snarare ovanligt glad och dessutom supersöt. Det var jättetrevligt att prata med någon som varit med om liknande saker. Samma missbildning men ändå så olika. Tack för pratstunden och dom goda lussekatterna!

Idag har även farfar Lasse varit på besök. Farmor Monica har varit förkyld och fick stanna hemma men den som väntar på nåt gott...