Idag har Tyra mått lite bättre igen. Respiratorn är inställd så hon kan hjälpa till och hon påbörjar nästan varje andetag själv. Det rosslar ordentigt i bröstet emellanåt och dom får suga upp slem ganska ofta. Hon har kräkts en del och får ingen mat alls nu. Hon har sovit och varit vaken långa stunder. Vi satt o tittade varandra i ögonen i säkert en halvtimme. Hon betraktade mig med sina stora ögon och mina tårar rullade på kinderna. Jag förklarade för henne att jag grät för att jag var glad och för att jag är så stolt över henne.

När jag vaknade i morse hade jag en känsla av obehag. Jag känner mig inte trygg med personalen och vården där hon ligger nu. Dennis känner likadant. Jag ringde kuratorn och bokade ett extra möte, kl 14. Vi ville prata med henne innan jag ev pratade med personalen. När vi kom till Tyra såg vi att dom hängt upp hennes nalle i droppställningen. Det såg makabert ut! Vem hänger en nalle på det sättet? Det gjorde inte att förtroendet växte, haha!

Jag klarade att sitta hos henne i tio minuter innan jag var tvungen att säga ifrån. Jag förklarade för sköterskan att vi inte upplevde att dom har koll på henne. Det är väldigt trångt på rummet och igår satt dom upp en skärmvägg precis vid hennes kuvös så att varken vi eller personalen kunde se hennes ansikte. Alldeles innan hade hon kräkts och hur skulle dom veta om hon gjorde det igen? Vi kände oss inklämda i ett hörn. I vårat rum nu finns fyra bebisar med tillhörande apparater och föräldrar. Varav en mamma kommer inrullad i sjukhussäng. (självklart ska hon få träffa sin bebis) Mellan alla familjer ställs det skärmväggar "för sekretessen". Hur säkert känns det? Hur ska dom komma fram ifall det händer något.  På BIVA var det helt annat trots att dom lovade oss samma vård när vi flyttades. 

Jag och Dennis satt ner och pratade med två läkarstudenter som ville träffa föräldrar till svårt sjuka barn. Tror nog att det tydligaste budskapet från oss var: Byt inte avdelning för det är fruktansvärt jobbigt för föräldrarna! Hoppas dom fick ut något av samtalet och inte bara kände sig som spypåsar.

Det var väldigt skönt att träffa kuratorn. Hon förstod att vi ville flytta tillbaka till BIVA och att vi kände oss lurade på att vården skulle vara densamma. Vi fick förklara hur allt kändes. Först trodde vi att Tyra bara skulle vara där ett par dagar och sedan vidare till vanlig vårdavdelning men nu verkar det dra ut betydligt mer på tiden i och med NO-gasen. Någon tillbakaflytt kunde hon inte hjälpa oss med men hon ordnade en kontaktsköterska för oss på neonatal och ett möte med en av kirurgerna.

Kirurgen är väldigt bra. Han är rak men omtänksam. Vi förklarade hur vi upplevde vården, bemötandet och flytten. Jag frågade om han kunde påverka en ev tillbakaflytt. Han skulle återkomma imorgon igen och tummade på att inget skulle hända vår lilla flicka under natten.