Ja, idag är det exakt en månad kvar till beräknat förlossningsdatum. Enligt barnkirurgen så ska jag räkna med att det startar 1-2 veckor tidigare. Det brukar det tydligen göra när det är lite problem. Frågade min ansvariga läkare och hon trodde oxå att det skulle starta tidigare, " ... i enstaka fall kan man gå ända till v 40..." sa hon sist. I ENSTAKA fall!!? Jag som hela tiden iskallt räknat med att gå 2 veckor över tiden som min kära syster gjort med sina två barn. Dags att tänka om då...

Hur förbereder man sig då? Praktiskt är ju inga problem. Bara att handla, haha! Det har jag aldrig haft svårt för. Men mentalt, där är de svårare. Vill känna mig förberedd på alla möjliga scenarion. Går det ens? Jag försöker att prata både med Dennis, min familj och vänner om mina tankar och det tror jag hjälper. För mig känns det viktigt att vara realistisk och inte slå bort eller förbjuda några tankar men att ha en positiv grundinställning.

Idag är det visning eller snarare informationsträff inför förlossningen på Östra. Det ska bli spännande! Det blir ingen rundvandring utan bara information i aulan. Ska träffa några från föräldragruppen där så det blir nog kul! Återkommer med hur jag tyckte de va.

Tiden går och besöken hos läkaren, barnmorskan och kuratorn har blivit några stycken. Jag är såå tacksam för all hjälp jag har fått!

Vid läkarbesöken kontrolleras barnets tillväxt genom ultraljud, blodföldet i navelsträngen mäts samt mängden fostervatten. Jag har hela tiden haft förhöjd mängd fostervatten, därav min ovanligt stora mage, men ändå under kontroll. Hon växer bra och följer sin kurva. Duktig flicka! Vid senaste besöket, nu i v 36, vägde hon ca 2500 g vilket tydligen ska vara bra. Läkaren kollar även om bråcket ser förändrat ut men det är tydligen svårt med ultraljud. Vi var på ytterligare en MR för att titta på bråcket i september. Jag blev illamående av att ligga på rygg så länge men annars gick det bra. Dr. Friberg, barnkirurg, som förhoppningsvis kommer operera Tyra satt ner med oss efteråt och berättade att läget i stort sett var oförändrat. Förutom tarmar så låg även en del av magsäcken i brösthålan. Vi fick även en rundvisning på BIVA (barnintensiven) och en vårdavdeling. Det känns bra att ha lite koll på hur det ev kommer att bli. Dessutom är Dr. Friberg en riktigt skön gubbe som verkar ha stor erfarenhet.

Hos barnmorskan kollas bl.a blodtrycket, magmåttet (sf, måttet mellen blygdbenet och livmoderns överkant) och barnets hjärtljud. Det har sett bra ut men magmåttet har hela tiden legat stadigt över maxkurvan. Jag är glad att jag vet varför och inte behöver oroa mig att det är en 5 kg-bebis därinne, haha! Min MVC-barnmorska är jättegullig och duktig och jag kommer på mig själv att längta tills jag ska dit nästa gång.

Jag går hos en kurator på kvinnokliniken och där kan jag prata om ALLT. Ibland går jag själv och ibland är Dennis med. Såå skönt att få ventilera sina tankar. Till en början kändes det konstigt att ta upp en annan människas tid med mina funderingar. Det finns ju dom som har det betydligt värre. Men jag har slutat tänka så. Mitt barn är det viktigaste för mig så tro sjutton man e orolig!!

Dagen efter hemkomst var det dags för hjärtultraljud och det såg finemang ut. Skönt att äntligen få gråta lite glädjetårar i bilen på Östras parkering som omväxling. Samma dag fick vi svaren på  FVP och även dessa var bra. Inga kromosomavvikelser!! Barnmorskan sa oxå att de hade tittat på könskromosomerna men vi va så glada så vi kom oss inte för att fråga om könet. Dessutom visste vi ju att Bosse var en pojk för det hade framgått klart o tydligt på alla ultraljud, haha! Jag ringde upp och fick då veta att "... fostrets kvinnliga kromosomuppsättning...". Ojdå! Kanske dags att byta namn...

På kvällen låg jag o Dennis o mös i soffan. Grät lite tillsammans och pratade. Då plödsligt reser han sig upp o går ner på knä framför mig o friar!! Näsan rinner, tårarna rinner o de enda jag får fram är: "Friar du din jävel?" Det låter kanske inte så romantiskt men jag kan inte tänka mig ett finare sätt. Jag sa förresten ja. Jag tror att den sortens kris om vi gick/går igenom antingen för människor närmare varandra eller tvärtom, separerar människor.

Ny dag, nya läkarbesök... Fler ultraljud för att leta efter andra missbildningar. Hittar man en missbildning så letar man alltid efter fler. Tex. gomspalt och snedvridna fötter. Läkarna kunde dock inte se något annat. Mycket skönt! Läkaren förklarade att barnet har ca 50% chans att klara sig och man vet inte hur det går förrän hon är ute. Då vet man om lungorna fungerar trots att de legat ihopklämda hela tiden eller om de är alldeles outvecklade. Det vi vet säkert är att om lungorna fungerar så kommer hon behöva hjälp med andningen. Antagligen i form av syrgas eller respirator. Efter några dagar kommer hon även att behövas opereras. Då plockas tarmarna ner och öppningen i diafragman lagas. Själva operationen är inte akut men nödvändig. Det som är kritiskt är alltså lungornas funktion. Att få höra att ens barn har 50% chans att klara sig är såklart jättejobbigt men jag har hela tiden haft en bra känsla och känner på mig att detta ska gå bra.

Dagen då världen rasade samman... (ja de va så det kändes)

Fredagen den 11 juni  var det dags för rutinultraljud på Östra. Som vi hade längtat efter att få ta en titt på vår lilla "Bosse" (som hon kallades fram tills vi fick veta att det är ett flickebarn) Vi hoppades att få veta könet och hade med oss jämna pengar till ultraljudsbilderna. Barnmorskan va jättetrevlig och positiv (har inte träffat en enda otrevlig barnmorska så man undrar ju om dom är stöpta i samma form). Undersökningen började och barnmorska hade förklarat att syftet var att kontrollera så att anatomin såg bra ut. Hon var väldigt tyst... Till slut sa hon att hjärtat verkade vara förskjutet och att hon ville att en läkare skulle titta på det. Vi blev hänvisade till ett samtalsrum, även känt som dödsbeskedsrum, för det var så det kändes. Där fanns en sjukhussoffa (en soffa i björk med gröna dynor), soffbord och hyllor i björk och rummet lystes långsamt upp av lågenergilampor. Där fick vi sitta i en halv evighet, jag o Dennis. Där fanns näsdukar och det behövdes för jösses vad vi grät. Till slut kom avdelningschefen, en kvinnlig läkare, och berättade att det inte fanns någon som kunde göra någon vidare undersökning. Jag bara grät. Dennis blev förbannad. Vi blev hemskickade och fick snällt invänta ett samtal från överläkaren... Usch, hemska timmar!

Senare samma dag ringde överläkaren och bad oss komma in. Han tittade med ultraljud igen och kunde bekräfta att hjärtat var förskjutet. Orsaken kunde han inte avgöra men det spekulerades om en missbildning på lungorna eller diafragmabråck. Vi fick akuttid för fostervattenprov (FVP) och magnetröntgen (MR) redan på måndag lunch för jag skulle till Grekland, med min kära vän Jenny, på eftermiddagen. Ovissheten var och är fruktansvärd! 

Om man ska hitta något positivt med dagen så var det väl att dom aldrig tog betalt för de två ultraljudsbilderna vi fick, haha!

Magnetröntgen och fostervattenprov

Efter en helg i chock var det dags att åka till Östra med resväskan färdigpackad i bilen. Jag visste inte om det var rätt eller fel att åka iväg till Grekland men såhär i efterhand känns det rätt. Det skulle ta ca en vecka att få svar på FVP och tiden går ju i alla fall snabbare i Grekland. MR gick bra och FVP var inte alls så hemskt som jag hade föreställt mig, kändes som att ta en spruta bara. Jag låg på britsen med spritad mage och sterila dukar över mig och tittade på Dennis. Han studerade med kritisk blick läkarstudenten som skulle sticka en nål i min magen. "Fan ta dig om du skadar mitt barn" såg jag att han tänkte. Överläkaren stod brevid så jag var ganska lugn.

MR visade att det handlade om ett diagragmabråck där delar av tarmen låg upp i brösthålan och tryckte på hjärtat som i sin tur tryckte på ena lungan. Nu var det "bara" att invänta svaren från FVP som skulle berätta om det var några kromosomavvikelser. Vissa avvikelser var inte förenade med liv. Vi fick även i uppgift att diskutera om vi ville avbryta graviditeten eller inte om en avvikelse skulle upptäckas. Det var ingen lätt uppgift... Det kändes skönt att läkaren var tydlig och inte lindade in någonting. Det uppskattar både jag o Dennis.

Tiden går snabbare i Grekland...

Veckan i Grekland var den konstigaste semestern jag haft. (Jag hade t.o.m tagit reda på vad "Är fetaosten pastöriserad?" hette på grekiska med det var ingen som fattade, haha!) Dagliga båtutflykter, sol och mycket trevligt sällskap gjorde min vecka. Tack Jenny! Det kändes overkligt att "Bosse" därinne i magen, som sparkade som en tok, kanske inte skulle får vara kvar... Jag pratade med Dennis minst en gång om dagen och försökte stötta varandra.

Vecka 16 -  Gud vad jag ville att magen skulle växa snabbare

Vecka 19 - Härligt sälformad mitt under bikinisäsongen

Vecka 29 - Nu börjar det likna något

Vecka 31 - Så ja, en redig kagge

Min graviditet hade ovanligt bra början. Förutom lite trötthet och humörsvängningar mådde jag riktigt bra. Det var nog mest min omgivning (läs min sambo Dennis) som fick utstå en del. Vem skulle inte börja gråta av att elgrillen man bestämt sig för att köpa är slut i butiken? Det är väl heller inget konstigt med att börja gråta på jobbet för att mailen krånglar?

Kan oxå nämna att jag inte längre äger någon dator. Efter att ha tagit för lång tid på sig fick den sig en snyting och slocknade.

Dödsorsak: trasigt kretskort... R.I.P

Så då va man bloggare nu oxå... Befinner mig i en känslomässigt jobbig tid och tänker att en blogg kan vara ett bra sätt för nära och kära att kunna följa med i vad som händer.