Tiden går och besöken hos läkaren, barnmorskan och kuratorn har blivit några stycken. Jag är såå tacksam för all hjälp jag har fått!

Vid läkarbesöken kontrolleras barnets tillväxt genom ultraljud, blodföldet i navelsträngen mäts samt mängden fostervatten. Jag har hela tiden haft förhöjd mängd fostervatten, därav min ovanligt stora mage, men ändå under kontroll. Hon växer bra och följer sin kurva. Duktig flicka! Vid senaste besöket, nu i v 36, vägde hon ca 2500 g vilket tydligen ska vara bra. Läkaren kollar även om bråcket ser förändrat ut men det är tydligen svårt med ultraljud. Vi var på ytterligare en MR för att titta på bråcket i september. Jag blev illamående av att ligga på rygg så länge men annars gick det bra. Dr. Friberg, barnkirurg, som förhoppningsvis kommer operera Tyra satt ner med oss efteråt och berättade att läget i stort sett var oförändrat. Förutom tarmar så låg även en del av magsäcken i brösthålan. Vi fick även en rundvisning på BIVA (barnintensiven) och en vårdavdeling. Det känns bra att ha lite koll på hur det ev kommer att bli. Dessutom är Dr. Friberg en riktigt skön gubbe som verkar ha stor erfarenhet.

Hos barnmorskan kollas bl.a blodtrycket, magmåttet (sf, måttet mellen blygdbenet och livmoderns överkant) och barnets hjärtljud. Det har sett bra ut men magmåttet har hela tiden legat stadigt över maxkurvan. Jag är glad att jag vet varför och inte behöver oroa mig att det är en 5 kg-bebis därinne, haha! Min MVC-barnmorska är jättegullig och duktig och jag kommer på mig själv att längta tills jag ska dit nästa gång.

Jag går hos en kurator på kvinnokliniken och där kan jag prata om ALLT. Ibland går jag själv och ibland är Dennis med. Såå skönt att få ventilera sina tankar. Till en början kändes det konstigt att ta upp en annan människas tid med mina funderingar. Det finns ju dom som har det betydligt värre. Men jag har slutat tänka så. Mitt barn är det viktigaste för mig så tro sjutton man e orolig!!

Dagen efter hemkomst var det dags för hjärtultraljud och det såg finemang ut. Skönt att äntligen få gråta lite glädjetårar i bilen på Östras parkering som omväxling. Samma dag fick vi svaren på  FVP och även dessa var bra. Inga kromosomavvikelser!! Barnmorskan sa oxå att de hade tittat på könskromosomerna men vi va så glada så vi kom oss inte för att fråga om könet. Dessutom visste vi ju att Bosse var en pojk för det hade framgått klart o tydligt på alla ultraljud, haha! Jag ringde upp och fick då veta att "... fostrets kvinnliga kromosomuppsättning...". Ojdå! Kanske dags att byta namn...

På kvällen låg jag o Dennis o mös i soffan. Grät lite tillsammans och pratade. Då plödsligt reser han sig upp o går ner på knä framför mig o friar!! Näsan rinner, tårarna rinner o de enda jag får fram är: "Friar du din jävel?" Det låter kanske inte så romantiskt men jag kan inte tänka mig ett finare sätt. Jag sa förresten ja. Jag tror att den sortens kris om vi gick/går igenom antingen för människor närmare varandra eller tvärtom, separerar människor.

Ny dag, nya läkarbesök... Fler ultraljud för att leta efter andra missbildningar. Hittar man en missbildning så letar man alltid efter fler. Tex. gomspalt och snedvridna fötter. Läkarna kunde dock inte se något annat. Mycket skönt! Läkaren förklarade att barnet har ca 50% chans att klara sig och man vet inte hur det går förrän hon är ute. Då vet man om lungorna fungerar trots att de legat ihopklämda hela tiden eller om de är alldeles outvecklade. Det vi vet säkert är att om lungorna fungerar så kommer hon behöva hjälp med andningen. Antagligen i form av syrgas eller respirator. Efter några dagar kommer hon även att behövas opereras. Då plockas tarmarna ner och öppningen i diafragman lagas. Själva operationen är inte akut men nödvändig. Det som är kritiskt är alltså lungornas funktion. Att få höra att ens barn har 50% chans att klara sig är såklart jättejobbigt men jag har hela tiden haft en bra känsla och känner på mig att detta ska gå bra.