Dagen då världen rasade samman... (ja de va så det kändes)

Fredagen den 11 juni  var det dags för rutinultraljud på Östra. Som vi hade längtat efter att få ta en titt på vår lilla "Bosse" (som hon kallades fram tills vi fick veta att det är ett flickebarn) Vi hoppades att få veta könet och hade med oss jämna pengar till ultraljudsbilderna. Barnmorskan va jättetrevlig och positiv (har inte träffat en enda otrevlig barnmorska så man undrar ju om dom är stöpta i samma form). Undersökningen började och barnmorska hade förklarat att syftet var att kontrollera så att anatomin såg bra ut. Hon var väldigt tyst... Till slut sa hon att hjärtat verkade vara förskjutet och att hon ville att en läkare skulle titta på det. Vi blev hänvisade till ett samtalsrum, även känt som dödsbeskedsrum, för det var så det kändes. Där fanns en sjukhussoffa (en soffa i björk med gröna dynor), soffbord och hyllor i björk och rummet lystes långsamt upp av lågenergilampor. Där fick vi sitta i en halv evighet, jag o Dennis. Där fanns näsdukar och det behövdes för jösses vad vi grät. Till slut kom avdelningschefen, en kvinnlig läkare, och berättade att det inte fanns någon som kunde göra någon vidare undersökning. Jag bara grät. Dennis blev förbannad. Vi blev hemskickade och fick snällt invänta ett samtal från överläkaren... Usch, hemska timmar!

Senare samma dag ringde överläkaren och bad oss komma in. Han tittade med ultraljud igen och kunde bekräfta att hjärtat var förskjutet. Orsaken kunde han inte avgöra men det spekulerades om en missbildning på lungorna eller diafragmabråck. Vi fick akuttid för fostervattenprov (FVP) och magnetröntgen (MR) redan på måndag lunch för jag skulle till Grekland, med min kära vän Jenny, på eftermiddagen. Ovissheten var och är fruktansvärd! 

Om man ska hitta något positivt med dagen så var det väl att dom aldrig tog betalt för de två ultraljudsbilderna vi fick, haha!

Magnetröntgen och fostervattenprov

Efter en helg i chock var det dags att åka till Östra med resväskan färdigpackad i bilen. Jag visste inte om det var rätt eller fel att åka iväg till Grekland men såhär i efterhand känns det rätt. Det skulle ta ca en vecka att få svar på FVP och tiden går ju i alla fall snabbare i Grekland. MR gick bra och FVP var inte alls så hemskt som jag hade föreställt mig, kändes som att ta en spruta bara. Jag låg på britsen med spritad mage och sterila dukar över mig och tittade på Dennis. Han studerade med kritisk blick läkarstudenten som skulle sticka en nål i min magen. "Fan ta dig om du skadar mitt barn" såg jag att han tänkte. Överläkaren stod brevid så jag var ganska lugn.

MR visade att det handlade om ett diagragmabråck där delar av tarmen låg upp i brösthålan och tryckte på hjärtat som i sin tur tryckte på ena lungan. Nu var det "bara" att invänta svaren från FVP som skulle berätta om det var några kromosomavvikelser. Vissa avvikelser var inte förenade med liv. Vi fick även i uppgift att diskutera om vi ville avbryta graviditeten eller inte om en avvikelse skulle upptäckas. Det var ingen lätt uppgift... Det kändes skönt att läkaren var tydlig och inte lindade in någonting. Det uppskattar både jag o Dennis.

Tiden går snabbare i Grekland...

Veckan i Grekland var den konstigaste semestern jag haft. (Jag hade t.o.m tagit reda på vad "Är fetaosten pastöriserad?" hette på grekiska med det var ingen som fattade, haha!) Dagliga båtutflykter, sol och mycket trevligt sällskap gjorde min vecka. Tack Jenny! Det kändes overkligt att "Bosse" därinne i magen, som sparkade som en tok, kanske inte skulle får vara kvar... Jag pratade med Dennis minst en gång om dagen och försökte stötta varandra.

Vecka 16 -  Gud vad jag ville att magen skulle växa snabbare

Vecka 19 - Härligt sälformad mitt under bikinisäsongen

Vecka 29 - Nu börjar det likna något

Vecka 31 - Så ja, en redig kagge

Min graviditet hade ovanligt bra början. Förutom lite trötthet och humörsvängningar mådde jag riktigt bra. Det var nog mest min omgivning (läs min sambo Dennis) som fick utstå en del. Vem skulle inte börja gråta av att elgrillen man bestämt sig för att köpa är slut i butiken? Det är väl heller inget konstigt med att börja gråta på jobbet för att mailen krånglar?

Kan oxå nämna att jag inte längre äger någon dator. Efter att ha tagit för lång tid på sig fick den sig en snyting och slocknade.

Dödsorsak: trasigt kretskort... R.I.P

Så då va man bloggare nu oxå... Befinner mig i en känslomässigt jobbig tid och tänker att en blogg kan vara ett bra sätt för nära och kära att kunna följa med i vad som händer.