Direktlänk till inlägg 12 juni 2011
Nu är det ganska exakt ett år sedan vi fick veta att vår bebis i magen hade ett diafragmabråck. Hela världen rasade samman. Vi grät och grät tills tårarna tog slut. Vi har varit med om en resa som jag inte önskar någon annan men som jag ändå inte vill ha ogjord. Nu sitter jag och tänker tillbaka och gråter en skvätt. Jag gråter ganska sällan numera. Jag försöker fokusera på det som är bra och njuta istället. Vet inte hur många tanter som har kommit fram till mig när jag suttit med Tyra och sagt något i stil med: "Ta vara på denna tiden. Den kommer aldrig mer igen..."
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 | |||
13 |
14 |
15 | 16 |
17 | 18 |
19 |
|||
20 | 21 |
22 |
23 | 24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 | 29 |
30 |
||||||
|