I början av juni är det beräknat till och det känns fantastiskt. Tyra vet att mamma har en bebis i magen men hon förstår nog inte vad det innebär. Jag vill ju förbereda henne men vill inte tjata om det. Hon kommer bli en strålande storasyster. Hon är så kärleksfull mot sin docka, ger välling och tröstar. Hon tittar innanför byxorna och säger: "Inget bajs, bara prutt..." Jag har mått ganska bra, inget illamående men väldigt trött och löjligt labil. Jag kan börja gråta eller bli förbannad för minsta lilla. Det är förmodligen Dennis som har det värst... 

Imorgon är det dags för rutinultraljud och eftersom det var på detta som Tyras missbildning upptäcktes så var jag beredd på att vara ett nervvrak.  Jag trodde att jag skulle vara jätteorolig och nojig men jag känner mig mest pirrig och förväntansfull. Får väl se hon jag mår imorgon... För ett par veckor sen träffade vi ju Tyras läkare och då passade vi på att fråga om det var någon extra kontroll som skulle göras på bebisen. Hade vi hört till något annat sjukhus skulle han skrivit en remiss till Östra för ultraljud men eftersom det är dit vi ska så behövdes inte det. Det finns en pytteliten ökad risk att vår bebis skulle ha samma fel.